cutedoll

  Han stod på taket och såg ner. En massa bilar körde förbi. Långa, slingrande maskar av människorader kravlade förbi. Ingen såg honom stå däruppe, ensam på taket.

  Han lyfter huvudet, följer de höga byggnaderna med blicken, lutar sig bakåt, ser mot skyn. Den är så vackert nattsvart, med små, små ljusa punkter. Men punkterna är kalla som is.

  Han blundar och stänger av hjärnan. Plötsligt känner han en droppe träffa honom i pannan. Han slår upp ögonen, minns, kan inte glömma...

  Två par ögon stirrar på honom från den svarta himlen. Två så osannolikt vackra, djupa, isblåa ögon. De iakttar honom, värderar honom.

  Han försöker blunda, kan inte, för då ser han hela ansiktet framför sig. Försöker se ner, kan inte, ser ansiktet överallt där nere. Som om hon stod och kollade upp på honom. Oroar sig. Men hon skriker inte.

  Varför skriker du inte? Du ser så rädd ut, men ändå skriker du inte... Kan du inte? Har alla ord fastnat i din hals? Har de fastnat bakom alla de ord du borde sagt? Du borde skrikit? Men du skrek aldrig. Du skrek aldrig. Du höll alltid tyst. Det var därför som vi inte märkte något. Eller, borde vi har märkt? Jag kan se svaret i dina ögon. Ja, jag borde ha märkt det. Men du anklagar mig fortfarande inte. Du är den enda. Hur kan du förlåta mig? Jag förstår mig inte på dig. Alltid denna omtänksamhet och förlåtelse, även om jag har gjort något dumt. Även när mina ord skar i dig. Även när jag ignorerade dig. Du kan inte alltid fortsätta så här! Inte alltid förlåta! Man kan inte vara ett helgon, ibland måste man vara en syndare!

  Var det därför du gjorde det...? För att du hade sådana skuldkänslor för att du ville skrika åt någon? För att du ville slå till någon? Om du bara hade sagt något så skulle du ha fått skrika åt mig. Då hade du fått slå mig. Jag kan ta det. Bara en enda viskning...

  Men istället så valde du det enda jag inte kan hantera. Det enda som jag inte orkar. Troligen så är du alldeles för lik mig...

  Var det mitt fel också? Var det jag som sabbade dig så mycket? Var det jag som fuckade upp ditt liv så totalt? Eller förnekar du det med...?

  Han står och sluter sina ögon. En enda tår rinner ner för hans kind. Ner över hans haka. Ramlar ner, ut över kanten, ut i den vilda luften. Sprängs tillslut ut i en liten formation när den slår ner i den hårda asfalten. Ingen trampar där. Ingen cyklar över den. Där vilar den i frid.

  Han ser ner. Hon står vid hans enda tår, vänder upp ansiktet mot honom. Hon ler och hennes ögon säger att allt kommer att ordna sig. En ensam droppe rinner nerför hennes kind och förenar sig med hans. Han kan inte se henne gråta, han har lovat att hon aldrig mer ska behöva göra det. Det gjorde han den senaste gången han såg henne, när han satt och läste hennes brev, när han satt bredvid den mest underbaraste flickan i världen, som låg i en cirkel av sitt egna, mörkt röda blod. Med blek hy, svart, taggigt hår, röda, uppskurna handleder. Med ett litet leende på läpparna som sade; "Nu kan inte denna världen längre skada mig!"

  Sedan ligger han där på den hårda asfalten, med de vakande, kalla stjärnorna över sig, och de förenade dropparna bredvid sig. Och han har ett leende på läpparna, som säger; "Nu är även jag fri från denna värld..."