cutedoll

JAG HAR TRÅÅÅÅÅKIIIIGT!!! :O mjaa... *suck* får väl skriva lite på ngt...

  Alice gick längs med den mörka skogsvägen. Hennes kängor dunsade dovt mot marken. Tap, tap, tap, tap... Välkända ljud. Vinden blåste kallt och Alices kjol blåste runt benen på henne. Välkänt tyg. Vinden var novemberkall. Välbekant Sverige-väder.
  En gren bröts någonstans bakom henne inne i skogen. Hon vände sig snabbt om. Ingen där. Alice vände sig framåt igen och började gå. Det var väl bara något djur. En sten sparkades mot hennes vänstra känga. Alice vände sig om igen. Fortfarande ingen där. Alice vände sig framåt och började gå snabbare. Hon kom på sig själv med att tänka att hon önskade att hon tackat ja till Johannes erbjudande om att följa henne hem. Hon viftade bort tankarna med argumentet om att han skulle ha blivit väldigt påträngande sedan vid Alices dörr.
  Hon visste att det inte fanns något att vara rädd för. Det var väl bara någon som hade korsat vägen hon gick på bakom henne. Det var bara en sak som raserade den tanken fullständigt. Den här skogsvägen korsades inte av någon annan väg. Den svängde bara någon kilometer längre fram.
  Alice kände sig iskall. Något drog sig fram runtomkring henne, som en ond kraft. Plötsligt lade sig en dimma över hela området. Månen sken på de mörkt gröna träden med silverspets av dagg. Alices stannade för en sekund, överväldigad av skönheten och skräcken som skogen förmedlade. Sedan hörde hon hur ännu en gren knäcktes, och hon började gå igen. Hennes långa klänning flöt runt henne, och den liknade en pöl av något mörkt och blött, kanske blod, med vita spetskanter. Alices hätta gled längre och längre ner på hennes huvud, eftersom rosetten under hennes haka började lösas upp. Hennes silversmycken glittrade i månskenet, precis som hennes vanligtvis askblonda hår. Lockarna som studsade mot hennes axlar och öppna korsettrygg såg ut som flytande kvicksilver, silvrigt vitt.
  Så gled hättan av, det röda bandet virvlade om Alices axlar och lade sig sedan tillrätta på den mörka marken. Det såg ut som ett blodspår. En gren bröts nu alldeles intill Alice. Hon drabbades av en obeskrivligt stark rädsla, och hennes instinkter sa åt henne att springa. Hennes ben lydde villigt.
  Kjolen virvlar om benen, alla band och rosetter flyger omkring, kvicksilverhår fastnar i det mörkröda läppstiftet.
  Sedan står han bara där. Framför henne på vägen står plötsligt en ung kille i den vita dimman. En lång kniv glimmar i hans hand, och två spetsiga tänder glimmar tillsammans med två rader tänder i hans mun. Alice stannar tvärt, medveten om att hon bara kommer att leva i ett par sekunder till. Hennes hjärta dunkar som besatt, och ett musikstycke spelas upp i hennes huvud. Hon skrattar förvånat tillnär hon känner igen det. Hennes hjärna spelar 'När lammen tystnar' när Alice snart tystnar. Men då ler killen igen och håller fram handen som han tidigare haft dold bakom ryggen. I handflatan liggen en speldosa. Det var itne Alices hjärna som spelade upp 'När lammen tystnar'. Det var hans speldosa.
  Alice vacklar bakåt. Hon är nära att svimma av skräck. Hon trodde aldrig att hon någonsin mer skulle kunna känna denna sorts känsla. Men hon hade fel.
  Killen går långsamt mot henne. Tap, tap, tap, tap... Välkända ljud. Hans kappa frasar när vinden rycker tag i det. Siden. Välkänt tyg. Vinden sveper dimman närmare. Välbekant Sverige-väder. Något fångar Alices blick, och hon kollar bort från killen. Runt dem dansar människokroppar förbi. Nej, kvinnokroppar närmare bestämt. Älvorna dansar med dimman. Alice känner hur ett minne från hennes barndom gnager i bakhuvudet. Det var några sagor om älvorna som hennes mamma berättade för henne. Något viktigt... Kropparna fick ansikten, och Alice häpnar än en gång över den dödliga skönheten. Men till slut fånger den unga killen hennes blick igen. Han är bara några meter ifrån hennes nu, och hon backar mot skogsbrynet. Hon snubblar över en sten och faller. Killen står vid hennes fötter. Hon kan inte resa sig, hennes fot är vrickad. Han sätter sig på huk och ler farligt men hjärtknipande. Han ställer dosan på marken.
  "Jag vet hur sårad du är. Jag är här för att befria dig från det. Månens dotter..." Med de sista orden griper han tag om en av Alices hårslingor och drar den mellan fingrarna. Så tar han kniven och skär lätt av slingan. Den rullar ihop sig i hans handflata. Han stänger handen och öppnar den sedan, och slingan har försvunnit.
  "Vem... Vem är du?" får Alice fram mellan darrande läppar.
  "De andra brukar kalla mig för en ängel, eller för en demon. Valet är upp till dig. Vi ses i himelen. Eller helvetet. Rest in peace, darling!", viskar han fram.
  "NEJ!" Alice skräck stegrar sig i ett sista försök att unkomma faran. Men faran ler bara, och stöter kniven mellan Alices revben. Hon kan känna hur hennes hjärta exploderar när kniven skär in i det. En sista tår faller från Alices vänstra öga, och förenas med tåren av blod som rinner ner för Alices bröst. Killen ler igen och lyfter upp Alice i famnen. Han bär henne bort till en stor ek och sätter försiktigt ner henne. Sedan plockar han fram något från sin bakficka. Alices hätta. Han sätter den på hennes huvud och knuter den under hennes haka.
  "Såja, min lilla docka. Nu ser du verkligen förfärligt vacker ut", säger han och ler ännu ett leende. Han får verkligen aldrig slut på leenden. Alice kommer på sig själv med att le mot honom. Sedan hostar hon hårt och böjer sig framåt. En rännil av blod sinner från hennes ena mungipa, och hennes kläder blir prickiga av vackert skimrande blodstänk.
  "När vi träffas igen får du besvara denna fråga: Varför blev du en gothic lolita? Men sov nu..."
  Alice nickar och sluter ögonen. Hon känner sig alldeles kall inombords, och hennes tår har ännu inte slutat rinna. Hon sörjer, även om det borde vara hon som skulle bli sörjd. Hon sörjer över allt hon inte fått göra, hon sörjer över alla människor hon känner, och som hon kanske skulle ha lärt känna senare.
  Men väna lilla Alice ser aldrig dagens ljus mer. Månen skiner vackert över hela scenen, och bryr sig ej om vad som händer under hennes kalla sken.

  Gryningen är blodröd. En ensam joggare springer förbi eken och ser den sextonåriga flickan som sitter där under. Först tror han att hon sover, men sedan ser han allt blod. Han ringer polisen som kommer inom tre minuter. De konstaterar att hon blivit mördad, av den silverkniv som ligger bredvid hennes hand i det daggvåta gräset. Ett av bevisen står står på en sten bredvid flickan; en speldosa i silver som spelar en dödligt vacker melodi...


_________________________________________________________________________________


Detta är en novell som jag skrev i typ åttan lr början av nian, med temat 'skräck' :P är den läbbig, tkr ni? XD

Ajfan >.< Det är inte bra att sluta skriva på en sak, och sedan efter flera månader börja skriva på den igen >.< Man har ju glömt nästan alla idéer som man hade, hur det skulle bli, osv... Men jag försöker med Mobbning, och även om det inte blir så bra så kmr jag att lägga ut den inom den närmsta tiden^^

Hihi, mitt 21 inlägg :D *dansar en fånig liten dans* Men, back to bueisniss... (kan inte stvav, o vafan lix? XD ) men, på speciell begäran av en av mina underbara kompisar (puss på dig, du vet vem du är ;) ) så ska jag nu lägga ut några kapitel på vad jag hoppas kmr bli en bok tillslut^^ meen, ska inte hålla er på sträckbänken längre^^ (jag använder inte aaalls men mkt...) so keep on reading, sen är ni välkomna att kommentera ;)