cutedoll

JAG HAR TRÅÅÅÅÅKIIIIGT!!! :O mjaa... *suck* får väl skriva lite på ngt...

  Alice gick längs med den mörka skogsvägen. Hennes kängor dunsade dovt mot marken. Tap, tap, tap, tap... Välkända ljud. Vinden blåste kallt och Alices kjol blåste runt benen på henne. Välkänt tyg. Vinden var novemberkall. Välbekant Sverige-väder.
  En gren bröts någonstans bakom henne inne i skogen. Hon vände sig snabbt om. Ingen där. Alice vände sig framåt igen och började gå. Det var väl bara något djur. En sten sparkades mot hennes vänstra känga. Alice vände sig om igen. Fortfarande ingen där. Alice vände sig framåt och började gå snabbare. Hon kom på sig själv med att tänka att hon önskade att hon tackat ja till Johannes erbjudande om att följa henne hem. Hon viftade bort tankarna med argumentet om att han skulle ha blivit väldigt påträngande sedan vid Alices dörr.
  Hon visste att det inte fanns något att vara rädd för. Det var väl bara någon som hade korsat vägen hon gick på bakom henne. Det var bara en sak som raserade den tanken fullständigt. Den här skogsvägen korsades inte av någon annan väg. Den svängde bara någon kilometer längre fram.
  Alice kände sig iskall. Något drog sig fram runtomkring henne, som en ond kraft. Plötsligt lade sig en dimma över hela området. Månen sken på de mörkt gröna träden med silverspets av dagg. Alices stannade för en sekund, överväldigad av skönheten och skräcken som skogen förmedlade. Sedan hörde hon hur ännu en gren knäcktes, och hon började gå igen. Hennes långa klänning flöt runt henne, och den liknade en pöl av något mörkt och blött, kanske blod, med vita spetskanter. Alices hätta gled längre och längre ner på hennes huvud, eftersom rosetten under hennes haka började lösas upp. Hennes silversmycken glittrade i månskenet, precis som hennes vanligtvis askblonda hår. Lockarna som studsade mot hennes axlar och öppna korsettrygg såg ut som flytande kvicksilver, silvrigt vitt.
  Så gled hättan av, det röda bandet virvlade om Alices axlar och lade sig sedan tillrätta på den mörka marken. Det såg ut som ett blodspår. En gren bröts nu alldeles intill Alice. Hon drabbades av en obeskrivligt stark rädsla, och hennes instinkter sa åt henne att springa. Hennes ben lydde villigt.
  Kjolen virvlar om benen, alla band och rosetter flyger omkring, kvicksilverhår fastnar i det mörkröda läppstiftet.
  Sedan står han bara där. Framför henne på vägen står plötsligt en ung kille i den vita dimman. En lång kniv glimmar i hans hand, och två spetsiga tänder glimmar tillsammans med två rader tänder i hans mun. Alice stannar tvärt, medveten om att hon bara kommer att leva i ett par sekunder till. Hennes hjärta dunkar som besatt, och ett musikstycke spelas upp i hennes huvud. Hon skrattar förvånat tillnär hon känner igen det. Hennes hjärna spelar 'När lammen tystnar' när Alice snart tystnar. Men då ler killen igen och håller fram handen som han tidigare haft dold bakom ryggen. I handflatan liggen en speldosa. Det var itne Alices hjärna som spelade upp 'När lammen tystnar'. Det var hans speldosa.
  Alice vacklar bakåt. Hon är nära att svimma av skräck. Hon trodde aldrig att hon någonsin mer skulle kunna känna denna sorts känsla. Men hon hade fel.
  Killen går långsamt mot henne. Tap, tap, tap, tap... Välkända ljud. Hans kappa frasar när vinden rycker tag i det. Siden. Välkänt tyg. Vinden sveper dimman närmare. Välbekant Sverige-väder. Något fångar Alices blick, och hon kollar bort från killen. Runt dem dansar människokroppar förbi. Nej, kvinnokroppar närmare bestämt. Älvorna dansar med dimman. Alice känner hur ett minne från hennes barndom gnager i bakhuvudet. Det var några sagor om älvorna som hennes mamma berättade för henne. Något viktigt... Kropparna fick ansikten, och Alice häpnar än en gång över den dödliga skönheten. Men till slut fånger den unga killen hennes blick igen. Han är bara några meter ifrån hennes nu, och hon backar mot skogsbrynet. Hon snubblar över en sten och faller. Killen står vid hennes fötter. Hon kan inte resa sig, hennes fot är vrickad. Han sätter sig på huk och ler farligt men hjärtknipande. Han ställer dosan på marken.
  "Jag vet hur sårad du är. Jag är här för att befria dig från det. Månens dotter..." Med de sista orden griper han tag om en av Alices hårslingor och drar den mellan fingrarna. Så tar han kniven och skär lätt av slingan. Den rullar ihop sig i hans handflata. Han stänger handen och öppnar den sedan, och slingan har försvunnit.
  "Vem... Vem är du?" får Alice fram mellan darrande läppar.
  "De andra brukar kalla mig för en ängel, eller för en demon. Valet är upp till dig. Vi ses i himelen. Eller helvetet. Rest in peace, darling!", viskar han fram.
  "NEJ!" Alice skräck stegrar sig i ett sista försök att unkomma faran. Men faran ler bara, och stöter kniven mellan Alices revben. Hon kan känna hur hennes hjärta exploderar när kniven skär in i det. En sista tår faller från Alices vänstra öga, och förenas med tåren av blod som rinner ner för Alices bröst. Killen ler igen och lyfter upp Alice i famnen. Han bär henne bort till en stor ek och sätter försiktigt ner henne. Sedan plockar han fram något från sin bakficka. Alices hätta. Han sätter den på hennes huvud och knuter den under hennes haka.
  "Såja, min lilla docka. Nu ser du verkligen förfärligt vacker ut", säger han och ler ännu ett leende. Han får verkligen aldrig slut på leenden. Alice kommer på sig själv med att le mot honom. Sedan hostar hon hårt och böjer sig framåt. En rännil av blod sinner från hennes ena mungipa, och hennes kläder blir prickiga av vackert skimrande blodstänk.
  "När vi träffas igen får du besvara denna fråga: Varför blev du en gothic lolita? Men sov nu..."
  Alice nickar och sluter ögonen. Hon känner sig alldeles kall inombords, och hennes tår har ännu inte slutat rinna. Hon sörjer, även om det borde vara hon som skulle bli sörjd. Hon sörjer över allt hon inte fått göra, hon sörjer över alla människor hon känner, och som hon kanske skulle ha lärt känna senare.
  Men väna lilla Alice ser aldrig dagens ljus mer. Månen skiner vackert över hela scenen, och bryr sig ej om vad som händer under hennes kalla sken.

  Gryningen är blodröd. En ensam joggare springer förbi eken och ser den sextonåriga flickan som sitter där under. Först tror han att hon sover, men sedan ser han allt blod. Han ringer polisen som kommer inom tre minuter. De konstaterar att hon blivit mördad, av den silverkniv som ligger bredvid hennes hand i det daggvåta gräset. Ett av bevisen står står på en sten bredvid flickan; en speldosa i silver som spelar en dödligt vacker melodi...


_________________________________________________________________________________


Detta är en novell som jag skrev i typ åttan lr början av nian, med temat 'skräck' :P är den läbbig, tkr ni? XD

Kapitel 3 - Känner du mig?

  Veckan gick förbi i det gamla vanliga töcknet. Men Jasper var inte ute denna helgen. Gänget tyckte inte att det var säkert med alla poliser som plötsligt sprang omkring överallt. Så han spenderade dagarna och nätterna inlåst på sitt rum.

  Måndagen kom, och med den kom bussen. Jasper gick och satte sig på sin vanliga plats och undrade vem det var som skulle få äran idag. Det dröjde inte länge innan han fick veta.

  "Hey, du tjejen som sitter där borta, med det gråa håret! Kom hit ett tag!" ropade Tobias över sättena. Hon kastade en blick mot Tobias, men sedan vände hon sig mot sin kompis igen och ignorerade honom.

  "Jag sade, kom hit!" ropade Tobias igen. Tjejen suckade och reste sig. Sedan gick hon försiktigt fram till Tobias, rörde sig med bussens krängningar.

  "Okej, vad vill du mig?" frågade hon med låg, stark röst.

  "Tja, jag såg att du och bögen här verkar känna varandra, med tanke på blicken som ni gav varandra förra veckan. Så jag vill utrota alla glada känslor ni har för varandra. Sätt dig nu bredvid honom och var en snäll flicka", svarade Tobias.

  Hon satte sig ner bredvid Jasper.

  "Duktigt", berömde Tobias. "Nu, slå honom. Riktigt hårt."

  Hon höjde handen, men sedan gjorde hon något förvånande. Hon sträckte fram handen mot Jasper, som om hon inte alls tänkte slå honom.

  "Hej, jag heter Annie", hälsade hon och log.

  Jasper tog tveksamt hennes hand. Ett skämt? "Jasper."

  "Åh, var inte rädd, jag ska inte slå dig", sade Annie med ett skratt. "Jag ville bara hälsa på dig."

  Jasper blev en aning stött. "Jag för inte rädd för dig!"

  "Vad är det då?" frågade Annie med nyfikna ögon.

  Jasper vände sig mot fönstret och ignorerade henne. Men så fort hon började prata kunde han inte låtsas om henne längre.

  "Hörrururu! Jag räddade dig faktiskt, du är skyldig mig en gentjänst!" utbrast Annie surt.

  "Jag behöver inte räddas. Jag är inte rädd för att någon ska slå mig...", muttrade Jasper och såg på träden som susade förbi.

  "Hmf! Och varför skulle du inte vara rädd för att bli slagen då? Det är inget självklart, vettu!" sade Annie, som nu började låta lite tjurig.

  "Det är en självklarhet för mig", svarade Jasper och log ett snabbt leende mot Annie. Men leendet var inte muntert.

  Annie satt tyst en stund och betraktade Jasper. Sedan reste hon sig för att gå tillbaka till sin kompis.

  "Om du vill prata, så åker jag denna buss varje dag. Trevligt att träffas, Jasper", sade Annie innan hon gick. Jasper såg efter henne. Vad menade hon?

  Dagarna fortsatte att gå, Jorden fortsatte att snurra. Jasper såg Annie varje dag, men de hälsade inte ens på varandra. Och plötsligt var det fredag.

  På väg hem från skolan fick Jasper ett sms. Gänget skulle träffas på kvällen. Nu hade allt lugnat sig, så de kunde festa. Det skulle tydligen vara en speciell fest i ett hus, ett bebott hus till och med. Det var inte ofta man hade fester i bebodda hus. Det berodde oftast på att ägarna inte precis vill lägga ut en massa pengar för att ett gäng ungdomar har förstört deras egendom.

  Jasper kom fram till adressen vid halv nio. Precis som han trodde var festen redan i full gång.

  Han letade sig fram till ytterdörren, och det krävde hela hans balans att ta sig förbi skorna och jackorna som låg utslängda i hallen. På vägen in möttes han av påtända kompisar, och han blev erbjuden både sprit och droger. Så de hade en sådan dag idag, nu skulle inget sparas, och även om man inte hade pengar så skulle man bli högre än ett höghus.

  Jasper fick ett par e i handen, och svalde dem med en klunk vodka. Han kunde känna ruset dunka genom kroppen, och alla hans hämningar släppte. Han var överallt, på borden, i sofforna, framför stereon. Och han var omtyckt, tjejerna svärmade omkring honom.

  Men när han var ovanför höghuset, innan han snabbt dalade ner igen, så kände han hur något punkterade honom. Han vände sig om och såg en blick som var vild och grön. En blick han kände igen, men inte riktigt kunde placera. En blick som sakta fick honom att sjunka ner mot jorden. Men han ville ju stanna kvar där uppe, ovanför höghuset.

  Han kunde känna hur hans kropp började darra, han började kallsvettas och hans käkar drogs ihop. Fan, nu var det över för den här gången. Han behövde mer, annars skulle han få en sån förjävlig abstinens... Men en stor del av folket låg utslagna på golvet, däribland killen som man oftast kunde få lite av.

  Han kunde nu se svarta prickar i utkanterna av synfältet som sakta tätnade, och hans ben var som spaghetti. Han var tvungen att sätta sig ner nu snart, annars skulle han svimma och slå i huvudet riktigt rejält i golvet. Det sista han ville var att vakna upp med blodtovigt hår och en stark polisficklampa lysandes i ansiktet.

  Han såg sig omkring, men det enda stället han kunde sätta sig på utan att riskera något var i soffan bredvid henne, hon med de vilda, gröna ögonen. Med en stor beslutsamhet att inte låtsas om henne gick han, aningen vingligt och satte sig bredvid henne.

  "Ser man på, lillen har abstinens och försöker ignorera mig...", mumlade hon innan hon drack en klunk ur sitt glas. På en smärtsamt hög nivå kunde han höra bubblorna som sprängdes när de dök upp till ytan.

  "Vad dricker du?" frågade han med en grimas.

  Hon såg på honom med höjda ögonbryn. "Detta? Åh, bara lite champagne jag hittade i ett skåp... Den är rosa! Vill du smaka?"

  Hon log och räckte fram glaset mot honom. Han skakade frenetiskt på huvudet och trodde att det skulle ramla av på kuppen. Hon skrattade, och det var som en porlande silverbäck.

  "Jag lovar, ditt huvud sitter fortfarande på dina axlar", försäkrade hon med ett leende.

  "Du har inte långt mellan glädje och ilska...", muttrade han buttert och lade armarna i kors.

  "Oftast inte, nej. Men nu tror jag snart att jag blir allvarlig...", sade hon och såg suckande ner i sitt glas med rosa champagne och bubblor. Sedan svepte hon allt på en gång. "But I'll let you know then. Och antagligen släpper jag dig med mig också."

  "Vad menar du?" frågade han med svag röst och med huvudet som sjunkit ner mot soffkanten.

  "You'll see", svarade hon med ett dystert leende.

  Han vaknade utav att någon kastade vatten i hans ansikte.

  "Vad i helve...?" började han, men avbröts utav att någon höll handen för hans mun.

  "Polisen", viskade hon i hans öra. "Kom."

  Han reste sig snabbt och var nära att falla tillbaka ner i soffan. När han hade återvunnit balansen följde han henne ut genom en dörr som ledde till baksidan och skogen.

  "Som jag sa, nu blev det allvar", sade hon när de kommit en bit in i skogen.

  "Men varför tog du med mig?" frågade han.

  Hon vände sig om och betraktade honom. "För att jag vet att du egentligen inte vill leva det livet."

Ajfan >.< Det är inte bra att sluta skriva på en sak, och sedan efter flera månader börja skriva på den igen >.< Man har ju glömt nästan alla idéer som man hade, hur det skulle bli, osv... Men jag försöker med Mobbning, och även om det inte blir så bra så kmr jag att lägga ut den inom den närmsta tiden^^