cutedoll

Kapitel 3 - Känner du mig?

  Veckan gick förbi i det gamla vanliga töcknet. Men Jasper var inte ute denna helgen. Gänget tyckte inte att det var säkert med alla poliser som plötsligt sprang omkring överallt. Så han spenderade dagarna och nätterna inlåst på sitt rum.

  Måndagen kom, och med den kom bussen. Jasper gick och satte sig på sin vanliga plats och undrade vem det var som skulle få äran idag. Det dröjde inte länge innan han fick veta.

  "Hey, du tjejen som sitter där borta, med det gråa håret! Kom hit ett tag!" ropade Tobias över sättena. Hon kastade en blick mot Tobias, men sedan vände hon sig mot sin kompis igen och ignorerade honom.

  "Jag sade, kom hit!" ropade Tobias igen. Tjejen suckade och reste sig. Sedan gick hon försiktigt fram till Tobias, rörde sig med bussens krängningar.

  "Okej, vad vill du mig?" frågade hon med låg, stark röst.

  "Tja, jag såg att du och bögen här verkar känna varandra, med tanke på blicken som ni gav varandra förra veckan. Så jag vill utrota alla glada känslor ni har för varandra. Sätt dig nu bredvid honom och var en snäll flicka", svarade Tobias.

  Hon satte sig ner bredvid Jasper.

  "Duktigt", berömde Tobias. "Nu, slå honom. Riktigt hårt."

  Hon höjde handen, men sedan gjorde hon något förvånande. Hon sträckte fram handen mot Jasper, som om hon inte alls tänkte slå honom.

  "Hej, jag heter Annie", hälsade hon och log.

  Jasper tog tveksamt hennes hand. Ett skämt? "Jasper."

  "Åh, var inte rädd, jag ska inte slå dig", sade Annie med ett skratt. "Jag ville bara hälsa på dig."

  Jasper blev en aning stött. "Jag för inte rädd för dig!"

  "Vad är det då?" frågade Annie med nyfikna ögon.

  Jasper vände sig mot fönstret och ignorerade henne. Men så fort hon började prata kunde han inte låtsas om henne längre.

  "Hörrururu! Jag räddade dig faktiskt, du är skyldig mig en gentjänst!" utbrast Annie surt.

  "Jag behöver inte räddas. Jag är inte rädd för att någon ska slå mig...", muttrade Jasper och såg på träden som susade förbi.

  "Hmf! Och varför skulle du inte vara rädd för att bli slagen då? Det är inget självklart, vettu!" sade Annie, som nu började låta lite tjurig.

  "Det är en självklarhet för mig", svarade Jasper och log ett snabbt leende mot Annie. Men leendet var inte muntert.

  Annie satt tyst en stund och betraktade Jasper. Sedan reste hon sig för att gå tillbaka till sin kompis.

  "Om du vill prata, så åker jag denna buss varje dag. Trevligt att träffas, Jasper", sade Annie innan hon gick. Jasper såg efter henne. Vad menade hon?

  Dagarna fortsatte att gå, Jorden fortsatte att snurra. Jasper såg Annie varje dag, men de hälsade inte ens på varandra. Och plötsligt var det fredag.

  På väg hem från skolan fick Jasper ett sms. Gänget skulle träffas på kvällen. Nu hade allt lugnat sig, så de kunde festa. Det skulle tydligen vara en speciell fest i ett hus, ett bebott hus till och med. Det var inte ofta man hade fester i bebodda hus. Det berodde oftast på att ägarna inte precis vill lägga ut en massa pengar för att ett gäng ungdomar har förstört deras egendom.

  Jasper kom fram till adressen vid halv nio. Precis som han trodde var festen redan i full gång.

  Han letade sig fram till ytterdörren, och det krävde hela hans balans att ta sig förbi skorna och jackorna som låg utslängda i hallen. På vägen in möttes han av påtända kompisar, och han blev erbjuden både sprit och droger. Så de hade en sådan dag idag, nu skulle inget sparas, och även om man inte hade pengar så skulle man bli högre än ett höghus.

  Jasper fick ett par e i handen, och svalde dem med en klunk vodka. Han kunde känna ruset dunka genom kroppen, och alla hans hämningar släppte. Han var överallt, på borden, i sofforna, framför stereon. Och han var omtyckt, tjejerna svärmade omkring honom.

  Men när han var ovanför höghuset, innan han snabbt dalade ner igen, så kände han hur något punkterade honom. Han vände sig om och såg en blick som var vild och grön. En blick han kände igen, men inte riktigt kunde placera. En blick som sakta fick honom att sjunka ner mot jorden. Men han ville ju stanna kvar där uppe, ovanför höghuset.

  Han kunde känna hur hans kropp började darra, han började kallsvettas och hans käkar drogs ihop. Fan, nu var det över för den här gången. Han behövde mer, annars skulle han få en sån förjävlig abstinens... Men en stor del av folket låg utslagna på golvet, däribland killen som man oftast kunde få lite av.

  Han kunde nu se svarta prickar i utkanterna av synfältet som sakta tätnade, och hans ben var som spaghetti. Han var tvungen att sätta sig ner nu snart, annars skulle han svimma och slå i huvudet riktigt rejält i golvet. Det sista han ville var att vakna upp med blodtovigt hår och en stark polisficklampa lysandes i ansiktet.

  Han såg sig omkring, men det enda stället han kunde sätta sig på utan att riskera något var i soffan bredvid henne, hon med de vilda, gröna ögonen. Med en stor beslutsamhet att inte låtsas om henne gick han, aningen vingligt och satte sig bredvid henne.

  "Ser man på, lillen har abstinens och försöker ignorera mig...", mumlade hon innan hon drack en klunk ur sitt glas. På en smärtsamt hög nivå kunde han höra bubblorna som sprängdes när de dök upp till ytan.

  "Vad dricker du?" frågade han med en grimas.

  Hon såg på honom med höjda ögonbryn. "Detta? Åh, bara lite champagne jag hittade i ett skåp... Den är rosa! Vill du smaka?"

  Hon log och räckte fram glaset mot honom. Han skakade frenetiskt på huvudet och trodde att det skulle ramla av på kuppen. Hon skrattade, och det var som en porlande silverbäck.

  "Jag lovar, ditt huvud sitter fortfarande på dina axlar", försäkrade hon med ett leende.

  "Du har inte långt mellan glädje och ilska...", muttrade han buttert och lade armarna i kors.

  "Oftast inte, nej. Men nu tror jag snart att jag blir allvarlig...", sade hon och såg suckande ner i sitt glas med rosa champagne och bubblor. Sedan svepte hon allt på en gång. "But I'll let you know then. Och antagligen släpper jag dig med mig också."

  "Vad menar du?" frågade han med svag röst och med huvudet som sjunkit ner mot soffkanten.

  "You'll see", svarade hon med ett dystert leende.

  Han vaknade utav att någon kastade vatten i hans ansikte.

  "Vad i helve...?" började han, men avbröts utav att någon höll handen för hans mun.

  "Polisen", viskade hon i hans öra. "Kom."

  Han reste sig snabbt och var nära att falla tillbaka ner i soffan. När han hade återvunnit balansen följde han henne ut genom en dörr som ledde till baksidan och skogen.

  "Som jag sa, nu blev det allvar", sade hon när de kommit en bit in i skogen.

  "Men varför tog du med mig?" frågade han.

  Hon vände sig om och betraktade honom. "För att jag vet att du egentligen inte vill leva det livet."

Kapitel 2 - Nyvändning

En dag i september var Jasper ute på stan. Det var fredag, och vädret var milt. Då träffade han på några av personerna i parallellklassen. De var riktigt påtända, kanske en av anledningarna till att de började prata med Jasper. De till och med bjöd honom på droger. Han tackade nej, som en ordentlig kille, och gick iväg. De började ropa och sprang efter honom. Han kände hur något stack till honom i låret. En utav killarna hade hoppat efter honom och lyckats trycka in en spruta i honom. Genast började drogerna verka, och Jasper kände sig som aldrig tidigare. Han kände sig lycklig.

  Efter den kvällen så började han vara mer och mer med killarna. Han fick droger, till en början gratis, men sedan var han tvungen att betala. Allt var så enkelt. Han mådde jättebra, och han behövde inte springa runt på stan och leta säljare när drogerna slutade verka. Han började till och med köpa droger i skolan. Han käkade piller, han tog sprutor, han rökte, ja, allt. Han provade på varenda drog som fanns till hands, och han blev aldrig riktigt nöjd.

  Sedan började han hänga med droggänget på fester, och där började han dricka också. Det var nästan som att ta droger, bara att man mådde ännu sämre dagen efter.

  Jasper började festa hejdlöst på helgerna, och på veckodagarna var han oftast ett vrak. Han brydde sig inte alls längre om vad Tobbe och hans gäng gjorde mot honom, och det fick dem att skada honom mera. Nu var det en vana att kalla till sig flera personer under en och samma bussresa, och de dagar som de åkte samma buss hem drog de ibland ut honom ur bussen på deras hållplats för att kunna slå ned honom. Men de slog honom aldrig tillräckligt för att han skulle hamna på sjukhus.

  Kain kom fram mindre och mindre. Det var en utav anledningarna till att Jasper tryckte i sig fler och fler droger, och drack mer och mer alkohol. Han ville inte att Kain skulle komma fram något mer!

  Jasper började tappa greppet om både tiden och skolan. Han betyg rasade ända ner i bottnen, och om han inte lyckades få åtminstone G i tre ämnen skulle han inte ens komma in på gymnasiet.

  När han insåg detta var det november. Då kom han på att han nog inte skulle lyckas reda ut allt till december, så han sket i det. Vafan, han hade droger att fly verkligheten med, varför skulle han behöva gymnasiet?

  Även hans föräldrar började oroa sig för honom. När de frågade honom vad som var fel så skrek han åt dem, att allt var deras fel, och att han hatade dem. De förstod inget, men började koppla att det hade något med hans nya vänner att göra. De hade blivit så glada när de fick höra att Jasper skulle ut på stan för att träffa gänget, för han hade så länge varit ensam. Men nu började de frukta att de inte var några bra kompisar åt deras son.

  De försökte till en börja att ge Jasper tider för när han skulle komma hem och så. Han sket totalt i det. Han kunde stå på trappen klockan fyra på morgonen och plinga på dörren. När de sedan gav honom utegångsförbud så klättrade han ut genom fönstret, och kom ibland inte hem på flera dagar. Inget hjälpte, Jasper fortsatte bara som vanligt.

  Droger, alkohol, fester, illamående. Droger, alkohol, fester, illamående. Alltid samma sak, som om han sprang i ett ekorrhjul och upprepade allt. Droger, alkohol, fester, illamående...

  Verkligheten slog honom aldrig. Man kunde visst dricka och knarka sig full utan att hamna på sjukhus eller dör. Det spelade inte någon roll hur mycket man gjorde av de båda, man stod utanför allt. Ingen i gänget råkade någonsin ut för något.

  Förens den där dagen. Dagen D.

  Det var en helt vanlig fredag, och Jasper hade inte varit hemma på hela veckan. Ikväll igen skulle han ut med gänget. Allt var planerat, de skulle först till den festen, kanske haffa några brudar, sedan skulle de vidare till nästa fest. De visste var de skulle hämta drogerna, och de visste att de skulle finnas alkohol på festerna.

  Allt gick som planerat. De hämtade drogerna, knarkade och stack till festen. Där raggade tre av killarna upp en tjej som de sedan gick ut i skogen med. Två av killarna kom tillbaka med stora flin i ansiktena, och de drog vidare till nästa fest. Som vanligt frågade inte Jasper var killen och tjejen tog vägen, han bara följde efter de andra killarna.

  På nästa fest fick de en massa alkohol. Musiken dunkade, ljuset pulserade och värmen var tryckande. Allt var helt underbart. Plötsligt stängde man av musiken, och någon började skrika något om polisen. Detta var Jasper också van vid. Han tog sig snabbt ut genom ett fönster och började springa mot vägen. När han kunde höra den hårt trafikerade motorvägen slog han av på tempot och började gå. Snart upplyste en skylt honom om att han var på väg åt rätt håll.

  Han gick, och när klockan började närma sig fyra och allt var kallt och fruset, och när bilarna hade börjat mattats av, kom Jasper fram. Som vanligt ställde han sig på trappen och ringde på hos sig själv. Som vanligt låg hans nycklar i hans väska hemma hos killen han sov över hos.

  Men nu förändrades något. Ingen kom och öppnade. Var hans föräldrar inte hemma? Nåja, han tänkte inte stå där och frysa, utan han gick runt till baksidan, där hans balkongdörr stod på glänt. Han klättrade osmidigt upp och gick in. Troligtvis var det hans mamma som lämnat dörren öppen. Hon brydde sig nog fortfarande om honom, och ville nog inte se honom sitta ihjälfrusen på trappen.

  Omtanken fick något att röras upp inom honom. Snabbt tryckte han ner det och lade locket på. Så snabbt att han inte hann identifiera känslan.

  Snabbt stängde han dörren och lade sig på sängen.

  På måndagen på väg till skolan satt Jasper med slutna ögon och huvudet lutat mot det kalla glaset. Men något fick honom att vakna upp från sina svarta avgrunder.

  "... Ja, de hittade dem i skogen, bara någon kilometer norr om staden. En kille som de misstänker tog en överdos, och en tjej som blivit våldtagen. Allt står här i tidningen. 'Femtonårig pojke och flicka hittade döda. I förrgår natt hittade en ung pojke och en ung flicka döda i en skog. Man misstänker att pojken tagit en överdos och dött, och att flickan blivit våldtagen och lämnad att dö. Flickan hade invärtes och utvärtes skador. Troligtvis hade hon försökt kämpa emot. Man utreder även om flickan kan ha blivit tvingad i sig droger. En källa inom polisen berättade att flickan hade flera sprutor i och runt underlivet. Källan anser även att om det inte hade varit så kallt så hade man kanske kunnat rädda dem båda.' Herregud, vad hemskt! Tänka att det kan hända så nära vår lilla, vackra stad..."

  Sedan slutade Jasper att lyssna. Han var tämligen säker på att pojken och flickan var två av de fyra som gick ut i skogen i lördags på festen. Nu hade verkligheten drabbat honom för första gången.

Kapitel 1 - Hur det allt började

Han gick som vanligt och satte sig längst bak i bussen. Och där satt som vanligt Simon, Tobbe och Jonas.

  "Nämen, här kommer ju bög-emon! Vi började tro att du skulle banga ut och gå till skolan!" ropade Simon, alldeles intill hans öra. Han reagerade inte ens. Han var van.

  "Vet du vad? Jag vill testa en ny sak...", viskade Tobbe i hans öra. "Hey! Blondieboy där borta!" Tobbe ropade och pekade på en kille som vände sig om. "Du, ja! Kom hit!"

  Den blonde killen reste sig tveksamt och gick bakåt mot Tobbe som log elakt.

  "Hejsan. Och vad är ditt namn?" frågade Tobbe.

  "Markus...", svarade killen.

  "Jaså, Markus... Vet du vad? Jag har ett litet uppdrag till dig", sade Tobbe med hånfull röst. "Sätt di här bredvid bögen, så där ja, och sen ska du slå till honom!"

  Markus såg förskräckt först på Tobbe och sedan på Jasper. Sedan höjde han handen, som skakade lätt, och slog till Jasper på axeln.

  "Nej, nej, du kan inte slå så svagt! Slå till ordentligt nu!" hetsade Jonas.

  Markus svalde ljudligt och slog sedan till Jasper på käften. Jaspers huvud vreds mot glaset, men slog inte i det. Han kunde känna blodsmak i munnen. Markus reste sig snabbt och halvsprang bort mot sin plats.

  Simon och Jonas låg nästan på bussgolvet och skrattade. Tobbe skrattade lite och mumlade något i Jaspers öra.

  "Detta var ju en rätt kul ny sysselsättning. Ses imorgon, bögjävel."

  Bussen stannade vid en hållplats, och Tobbe, Simon och Jonas började röra på sig. Med ungefär hälften av alla på bussen klev de av och började gå mot en skola lite längre bort. Jasper satt kvar, och kände hur hans käke började svullna lite.

  Efter ungefär tio minuter stannade bussen på nytt, denna gång vid busstationen. Jasper reste sig och gick mot dörrarna. Killen som hade slagit honom, Markus, syntes inte till. Jasper suckade och började gå mot sin skola. Personerna som skulle åt samma håll gick snabbt förbi honom och kastade rädda blickar mot honom. Inte undra på. Jaspers hår var färgat svart, och han hade svarta streck runt ögonen. Hans hy var blek och klar, och eftersom han inte ville vara ute i solljuset såg den även lite sjuklig ut. Som en cancerpatient som legat inne på sjukhuset alldeles för länge. Och antagligen så hade han ett stort blåmärke också, efter slaget.

  Nu visste han vad han hade att vänta sig varje morgon. Antagligen skulle Tobbe välja ut någon som på något sätt skulle mobba Jasper.

  Med denna tanke gick Jasper in i sitt klassrum och satte sig längst bak, vid fönstret, som vanligt. Ingen pratade med honom. Ingen såg åt hans håll. Allt var som vanligt. Inte ens lärarna pratade med honom längre. Det var inte hans fel att hans betyg sjunkit, för om han inte fick frågan så kunde han ju inte svara. Om han sade svaret rakt ut, när hans klasskompisar inte kunde svaret, fick han genast sig en avhyvling. Alla hade blivit så kalla mot honom.

  Skoldagen flöt förbi som vanligt. Han hade varit inne på toaletten på lunchrasten och kollat sin käke. Ett cirkelformat blåmärke hade trätt fram, och den rödaktiga färgen hade börjat bli lite blåsvartaktig. Han hade suckat ännu en gång, sedan gått ut från toaletten för att äta.

  Som tur var så åkte inte Jasper samma buss som sina mobbare hem. Inte heller Markus åkte den bussen, så Jasper antog att han gick på samma skola som Tobbe och hans gäng.

  Nästa dag när Jasper klev på bussen så satt Tobbe, Simon och Jonas på sina vanliga platser, och Jasper satte sig på sin vanliga plats. Denna gång ville Tobbe experimentera ännu mer, så han kallade på en tjej vid namn Emma istället. Hon satte sig nervöst bredvid Jasper som förstrött såg ut genom fönstret. Tobbe gav henne ordern, så Emma nöp till Jasper på armen. Han ryckte till lite, och det fick Simon att ramla av sättet. Sedan hoppade Tobbe och gänget av, och Jasper åkte iväg för att sedan själv hoppa av och gå till skolan.

  Han gjorde samma sak på lunchrasten som föregående dag; gick in på toaletten och granskade sitt nya blåmärke. Det hade redan blivit blåsvart, alltså skulle det inte vara kvar så länge. När han rullade ner ärmen på sin svarta tröja kunde han inte undgå att kasta en blick på det svagt rosaröda ärren. Det fick honom att minnas rakbladen som låg i en speciell låda därhemma. Och Jasper visste att han skulle plocka fram dem senare på kvällen, för att skära ut sin smärta.

  När klockan slog ett låg Jasper i sin säng. Det var mörkt utanför fönstret; man kunde inte ens se stjärnorna. Han låg och log upp i taket, och hans andhämtning var tung. En enda tår rann nerför hans kind. Hans nakna armar var uppskurna. Rött blod pulserade ut från de hundra såren, och lade sig i stela blodkakor. Han skrattade, och kunde inte sluta. Han var tvungen att pressa kudden mot munnen för att inte väcka sina föräldrar. När klockan slog två låg han fortfarande där med kudden över munnen, men han hade slutat skratta. Han var så trött, men han kunde inte sluta sina ögon och sova. Istället reste han sig upp och klev ur sängen. Sedan gick han in på sitt badrum och började spola iskallt vatten över sina sår. Det sved, men det var en härlig, ljuv känsla. Han såg sig i spegeln. Hans ögon var uppspärrade och klara, och hans mun var uppdragen i ett litet leende. Ärligt talat så skrämde han sig själv, och det fick honom att le bredare.

  Det var inte Jasper i spegeln längre. Nu var det istället Kain som stod där och log. Log brett och skrämde den lilla pojken Jasper som gömde sig långt därinne i kroppen.

  "Hahaha... Du vet att inte kan stänga in mig. Jag kommer alltid ut för eller senare. Din dumma lille pojke", viskade Kain med blänkande tänder som syntes i hans clowngrin. Jasper skakade och blundade hårt. Snart kommer Kain att försvinna. Bara morgonen kommer. Då försvinner Kain med natten. Kain, mörkrets prins.

  Och visst gjorde han det. När det duvgrå ljuset letade sig in genom fönstret så försvann Kain. Jasper låg i sängen och skakade som om han hade frossbrytningar.

  'Ta dig samman!', tänkte han. 'Snabbt, ta dig samman! Detta är inte första gången, för Guds skull!'

  Tillslut lugnade han ner sig, och när klockan ringde halv sju, så skakade Jasper inte längre. Han kunde höra hur Kain skrattade, och han visste att han skulle släppa ut honom snart igen. Det gjorde han alltid.

När bussen kom stod Jasper där som vanligt. Allting var som vanligt. Den nya misshandlingen hade blivit en vanlig sak. Jasper kunde se rädslan i deras ögon. De ville egentligen inte skada honom, men de visste vad de kunde råka ut för om de inte lydde. Alla kände till Tobbe och hans gäng. Till och med de vuxna var rädda för dem. Men inte Kain. Jasper var rädd för dem, men inte Kain. En gång hade Kain brutit sig fri och gjort uppror mot Tobbe. De fick Jasper ångra bittert dagen därpå. Därför höll han alltid Kain i schack när han satt på bussen, eller någon gång träffade på Tobbe och hans gäng. Aldrig mer skulle han göra uppror.

Svenska översättningen

Låt oss vara onaturliga!

Jag är tusen mil ifrån dig

Aldrig har jag känt mig såhär liten

Aldrig har luften varit så kall

Jag dansar i orkanens centrum

Vinden smeker min kropp

Varje ord jag sjunger kastas ut över världen

Men det är som om du är omringad av ljudbarriären

Ingenting når dig

Ingenting når ditt hjärta

Jag är tusen mil ifrån dig

Jag står på vulkanens topp

Elden slickar min kropp

Lavan flyter vid mina fötter

Jag skriker ut ditt namn

Men du kan inte höra desperationen

Eller rädslan i min röst

Jag är tusen mil ifrån dig

Jag leker i havets djup

Vattnet kysser min kropp

Jag viskar till dig

Men massan trycker ner ljudet

Och fyller mina lungor med vatten

Jag är tusen mil ifrån dig

Jag klättrar i skogens grönska

Växterna rör vid min kropp

Jag pratar med dig

Men du är ett steg för långt bort

Du kan bara höra ett mumlande

Jag är tusen mil ifrån dig

Jag står på en klippa

Vinden blåser iväg mig, elden bränner mig, vattnet sköljer över mig, jorden rasar runt mig

Jag sjunger, jag skriker, jag viskar, jag pratar med dig och försöker nå dig

Men du bara står där och ignorerar mig

Lever ditt liv som om inget någonsin hänt

Men jag minns, och jag kan inte gå vidare

Jag vill att du ska höra mig, reagera, agera

Men det är som om naturen kämpar emot mig

Kärlek och förlåtelse är tydligen inte naturliga ting

Matilda Månsson 01:02 09-02-15

Let's be unnatural!

I'm a thousand miles away from you

Never have I felt this small

Never has the air been so cold

I'm dancing in the center of the hurricane

The wind caress my body

Every word that I'm singing is thrown out over the world

But it's like you are surrounded by the sound barrier

Nothing reaches you

Nothing reaches your heart

I'm a thousand miles away from you

I'm standing on the top of the vulcano

The fire is licking my body

The lava is floating at my feet

I'm screaming your name

But you can't hear the desperation

Or the fear in my voice

I'm a thousand miles away from you

I'm playing in the deeps of the ocean

The water is kissing my body

I'm whispering to you

But the mass is crushing down the sound

And filling my lungs with water

I'm a thousand miles away from you

I'm climbing in verdure of the forest

The plants is touching my body

I'm talking to you

But you're one step to far away

You can only hear a mumble

I'm a thousand miles away from you

I'm standing on a cliff

The wind is blowing me away, the fire is burning me, the water is washing over me, the earth is raging around me

I'm singing, I'm screaming, I'm whispering, I'm talking and trying to reach you

But you just stand there and ignore me

Living your life like nothing ever happened

But I remember, and I can't go on

I want you to hear me, to react, to act

But it's like the nature is fighting against me

Love and forgiveness is apparently not a natural thing

  Han stod på taket och såg ner. En massa bilar körde förbi. Långa, slingrande maskar av människorader kravlade förbi. Ingen såg honom stå däruppe, ensam på taket.

  Han lyfter huvudet, följer de höga byggnaderna med blicken, lutar sig bakåt, ser mot skyn. Den är så vackert nattsvart, med små, små ljusa punkter. Men punkterna är kalla som is.

  Han blundar och stänger av hjärnan. Plötsligt känner han en droppe träffa honom i pannan. Han slår upp ögonen, minns, kan inte glömma...

  Två par ögon stirrar på honom från den svarta himlen. Två så osannolikt vackra, djupa, isblåa ögon. De iakttar honom, värderar honom.

  Han försöker blunda, kan inte, för då ser han hela ansiktet framför sig. Försöker se ner, kan inte, ser ansiktet överallt där nere. Som om hon stod och kollade upp på honom. Oroar sig. Men hon skriker inte.

  Varför skriker du inte? Du ser så rädd ut, men ändå skriker du inte... Kan du inte? Har alla ord fastnat i din hals? Har de fastnat bakom alla de ord du borde sagt? Du borde skrikit? Men du skrek aldrig. Du skrek aldrig. Du höll alltid tyst. Det var därför som vi inte märkte något. Eller, borde vi har märkt? Jag kan se svaret i dina ögon. Ja, jag borde ha märkt det. Men du anklagar mig fortfarande inte. Du är den enda. Hur kan du förlåta mig? Jag förstår mig inte på dig. Alltid denna omtänksamhet och förlåtelse, även om jag har gjort något dumt. Även när mina ord skar i dig. Även när jag ignorerade dig. Du kan inte alltid fortsätta så här! Inte alltid förlåta! Man kan inte vara ett helgon, ibland måste man vara en syndare!

  Var det därför du gjorde det...? För att du hade sådana skuldkänslor för att du ville skrika åt någon? För att du ville slå till någon? Om du bara hade sagt något så skulle du ha fått skrika åt mig. Då hade du fått slå mig. Jag kan ta det. Bara en enda viskning...

  Men istället så valde du det enda jag inte kan hantera. Det enda som jag inte orkar. Troligen så är du alldeles för lik mig...

  Var det mitt fel också? Var det jag som sabbade dig så mycket? Var det jag som fuckade upp ditt liv så totalt? Eller förnekar du det med...?

  Han står och sluter sina ögon. En enda tår rinner ner för hans kind. Ner över hans haka. Ramlar ner, ut över kanten, ut i den vilda luften. Sprängs tillslut ut i en liten formation när den slår ner i den hårda asfalten. Ingen trampar där. Ingen cyklar över den. Där vilar den i frid.

  Han ser ner. Hon står vid hans enda tår, vänder upp ansiktet mot honom. Hon ler och hennes ögon säger att allt kommer att ordna sig. En ensam droppe rinner nerför hennes kind och förenar sig med hans. Han kan inte se henne gråta, han har lovat att hon aldrig mer ska behöva göra det. Det gjorde han den senaste gången han såg henne, när han satt och läste hennes brev, när han satt bredvid den mest underbaraste flickan i världen, som låg i en cirkel av sitt egna, mörkt röda blod. Med blek hy, svart, taggigt hår, röda, uppskurna handleder. Med ett litet leende på läpparna som sade; "Nu kan inte denna världen längre skada mig!"

  Sedan ligger han där på den hårda asfalten, med de vakande, kalla stjärnorna över sig, och de förenade dropparna bredvid sig. Och han har ett leende på läpparna, som säger; "Nu är även jag fri från denna värld..."