cutedoll

Kapitel 1 - Hur det allt började

Han gick som vanligt och satte sig längst bak i bussen. Och där satt som vanligt Simon, Tobbe och Jonas.

  "Nämen, här kommer ju bög-emon! Vi började tro att du skulle banga ut och gå till skolan!" ropade Simon, alldeles intill hans öra. Han reagerade inte ens. Han var van.

  "Vet du vad? Jag vill testa en ny sak...", viskade Tobbe i hans öra. "Hey! Blondieboy där borta!" Tobbe ropade och pekade på en kille som vände sig om. "Du, ja! Kom hit!"

  Den blonde killen reste sig tveksamt och gick bakåt mot Tobbe som log elakt.

  "Hejsan. Och vad är ditt namn?" frågade Tobbe.

  "Markus...", svarade killen.

  "Jaså, Markus... Vet du vad? Jag har ett litet uppdrag till dig", sade Tobbe med hånfull röst. "Sätt di här bredvid bögen, så där ja, och sen ska du slå till honom!"

  Markus såg förskräckt först på Tobbe och sedan på Jasper. Sedan höjde han handen, som skakade lätt, och slog till Jasper på axeln.

  "Nej, nej, du kan inte slå så svagt! Slå till ordentligt nu!" hetsade Jonas.

  Markus svalde ljudligt och slog sedan till Jasper på käften. Jaspers huvud vreds mot glaset, men slog inte i det. Han kunde känna blodsmak i munnen. Markus reste sig snabbt och halvsprang bort mot sin plats.

  Simon och Jonas låg nästan på bussgolvet och skrattade. Tobbe skrattade lite och mumlade något i Jaspers öra.

  "Detta var ju en rätt kul ny sysselsättning. Ses imorgon, bögjävel."

  Bussen stannade vid en hållplats, och Tobbe, Simon och Jonas började röra på sig. Med ungefär hälften av alla på bussen klev de av och började gå mot en skola lite längre bort. Jasper satt kvar, och kände hur hans käke började svullna lite.

  Efter ungefär tio minuter stannade bussen på nytt, denna gång vid busstationen. Jasper reste sig och gick mot dörrarna. Killen som hade slagit honom, Markus, syntes inte till. Jasper suckade och började gå mot sin skola. Personerna som skulle åt samma håll gick snabbt förbi honom och kastade rädda blickar mot honom. Inte undra på. Jaspers hår var färgat svart, och han hade svarta streck runt ögonen. Hans hy var blek och klar, och eftersom han inte ville vara ute i solljuset såg den även lite sjuklig ut. Som en cancerpatient som legat inne på sjukhuset alldeles för länge. Och antagligen så hade han ett stort blåmärke också, efter slaget.

  Nu visste han vad han hade att vänta sig varje morgon. Antagligen skulle Tobbe välja ut någon som på något sätt skulle mobba Jasper.

  Med denna tanke gick Jasper in i sitt klassrum och satte sig längst bak, vid fönstret, som vanligt. Ingen pratade med honom. Ingen såg åt hans håll. Allt var som vanligt. Inte ens lärarna pratade med honom längre. Det var inte hans fel att hans betyg sjunkit, för om han inte fick frågan så kunde han ju inte svara. Om han sade svaret rakt ut, när hans klasskompisar inte kunde svaret, fick han genast sig en avhyvling. Alla hade blivit så kalla mot honom.

  Skoldagen flöt förbi som vanligt. Han hade varit inne på toaletten på lunchrasten och kollat sin käke. Ett cirkelformat blåmärke hade trätt fram, och den rödaktiga färgen hade börjat bli lite blåsvartaktig. Han hade suckat ännu en gång, sedan gått ut från toaletten för att äta.

  Som tur var så åkte inte Jasper samma buss som sina mobbare hem. Inte heller Markus åkte den bussen, så Jasper antog att han gick på samma skola som Tobbe och hans gäng.

  Nästa dag när Jasper klev på bussen så satt Tobbe, Simon och Jonas på sina vanliga platser, och Jasper satte sig på sin vanliga plats. Denna gång ville Tobbe experimentera ännu mer, så han kallade på en tjej vid namn Emma istället. Hon satte sig nervöst bredvid Jasper som förstrött såg ut genom fönstret. Tobbe gav henne ordern, så Emma nöp till Jasper på armen. Han ryckte till lite, och det fick Simon att ramla av sättet. Sedan hoppade Tobbe och gänget av, och Jasper åkte iväg för att sedan själv hoppa av och gå till skolan.

  Han gjorde samma sak på lunchrasten som föregående dag; gick in på toaletten och granskade sitt nya blåmärke. Det hade redan blivit blåsvart, alltså skulle det inte vara kvar så länge. När han rullade ner ärmen på sin svarta tröja kunde han inte undgå att kasta en blick på det svagt rosaröda ärren. Det fick honom att minnas rakbladen som låg i en speciell låda därhemma. Och Jasper visste att han skulle plocka fram dem senare på kvällen, för att skära ut sin smärta.

  När klockan slog ett låg Jasper i sin säng. Det var mörkt utanför fönstret; man kunde inte ens se stjärnorna. Han låg och log upp i taket, och hans andhämtning var tung. En enda tår rann nerför hans kind. Hans nakna armar var uppskurna. Rött blod pulserade ut från de hundra såren, och lade sig i stela blodkakor. Han skrattade, och kunde inte sluta. Han var tvungen att pressa kudden mot munnen för att inte väcka sina föräldrar. När klockan slog två låg han fortfarande där med kudden över munnen, men han hade slutat skratta. Han var så trött, men han kunde inte sluta sina ögon och sova. Istället reste han sig upp och klev ur sängen. Sedan gick han in på sitt badrum och började spola iskallt vatten över sina sår. Det sved, men det var en härlig, ljuv känsla. Han såg sig i spegeln. Hans ögon var uppspärrade och klara, och hans mun var uppdragen i ett litet leende. Ärligt talat så skrämde han sig själv, och det fick honom att le bredare.

  Det var inte Jasper i spegeln längre. Nu var det istället Kain som stod där och log. Log brett och skrämde den lilla pojken Jasper som gömde sig långt därinne i kroppen.

  "Hahaha... Du vet att inte kan stänga in mig. Jag kommer alltid ut för eller senare. Din dumma lille pojke", viskade Kain med blänkande tänder som syntes i hans clowngrin. Jasper skakade och blundade hårt. Snart kommer Kain att försvinna. Bara morgonen kommer. Då försvinner Kain med natten. Kain, mörkrets prins.

  Och visst gjorde han det. När det duvgrå ljuset letade sig in genom fönstret så försvann Kain. Jasper låg i sängen och skakade som om han hade frossbrytningar.

  'Ta dig samman!', tänkte han. 'Snabbt, ta dig samman! Detta är inte första gången, för Guds skull!'

  Tillslut lugnade han ner sig, och när klockan ringde halv sju, så skakade Jasper inte längre. Han kunde höra hur Kain skrattade, och han visste att han skulle släppa ut honom snart igen. Det gjorde han alltid.

När bussen kom stod Jasper där som vanligt. Allting var som vanligt. Den nya misshandlingen hade blivit en vanlig sak. Jasper kunde se rädslan i deras ögon. De ville egentligen inte skada honom, men de visste vad de kunde råka ut för om de inte lydde. Alla kände till Tobbe och hans gäng. Till och med de vuxna var rädda för dem. Men inte Kain. Jasper var rädd för dem, men inte Kain. En gång hade Kain brutit sig fri och gjort uppror mot Tobbe. De fick Jasper ångra bittert dagen därpå. Därför höll han alltid Kain i schack när han satt på bussen, eller någon gång träffade på Tobbe och hans gäng. Aldrig mer skulle han göra uppror.

Dagar blev till veckor som blev till ett år. Jasper började nian, och misshandlingen hade ännu inte slutat. Ibland kallade till och med Tobbe upp två personer efter varandra. Jasper lärde sig att ta slagen. Han kände inte längre något. Han bara satt och längtade efter gymnasiet, så att han kunde sticka därifrån och lämna allt och alla bakom sig.

(Fortsättning följer...)