cutedoll

Kapitel 3 - Känner du mig?

  Veckan gick förbi i det gamla vanliga töcknet. Men Jasper var inte ute denna helgen. Gänget tyckte inte att det var säkert med alla poliser som plötsligt sprang omkring överallt. Så han spenderade dagarna och nätterna inlåst på sitt rum.

  Måndagen kom, och med den kom bussen. Jasper gick och satte sig på sin vanliga plats och undrade vem det var som skulle få äran idag. Det dröjde inte länge innan han fick veta.

  "Hey, du tjejen som sitter där borta, med det gråa håret! Kom hit ett tag!" ropade Tobias över sättena. Hon kastade en blick mot Tobias, men sedan vände hon sig mot sin kompis igen och ignorerade honom.

  "Jag sade, kom hit!" ropade Tobias igen. Tjejen suckade och reste sig. Sedan gick hon försiktigt fram till Tobias, rörde sig med bussens krängningar.

  "Okej, vad vill du mig?" frågade hon med låg, stark röst.

  "Tja, jag såg att du och bögen här verkar känna varandra, med tanke på blicken som ni gav varandra förra veckan. Så jag vill utrota alla glada känslor ni har för varandra. Sätt dig nu bredvid honom och var en snäll flicka", svarade Tobias.

  Hon satte sig ner bredvid Jasper.

  "Duktigt", berömde Tobias. "Nu, slå honom. Riktigt hårt."

  Hon höjde handen, men sedan gjorde hon något förvånande. Hon sträckte fram handen mot Jasper, som om hon inte alls tänkte slå honom.

  "Hej, jag heter Annie", hälsade hon och log.

  Jasper tog tveksamt hennes hand. Ett skämt? "Jasper."

  "Åh, var inte rädd, jag ska inte slå dig", sade Annie med ett skratt. "Jag ville bara hälsa på dig."

  Jasper blev en aning stött. "Jag för inte rädd för dig!"

  "Vad är det då?" frågade Annie med nyfikna ögon.

  Jasper vände sig mot fönstret och ignorerade henne. Men så fort hon började prata kunde han inte låtsas om henne längre.

  "Hörrururu! Jag räddade dig faktiskt, du är skyldig mig en gentjänst!" utbrast Annie surt.

  "Jag behöver inte räddas. Jag är inte rädd för att någon ska slå mig...", muttrade Jasper och såg på träden som susade förbi.

  "Hmf! Och varför skulle du inte vara rädd för att bli slagen då? Det är inget självklart, vettu!" sade Annie, som nu började låta lite tjurig.

  "Det är en självklarhet för mig", svarade Jasper och log ett snabbt leende mot Annie. Men leendet var inte muntert.

  Annie satt tyst en stund och betraktade Jasper. Sedan reste hon sig för att gå tillbaka till sin kompis.

  "Om du vill prata, så åker jag denna buss varje dag. Trevligt att träffas, Jasper", sade Annie innan hon gick. Jasper såg efter henne. Vad menade hon?

  Dagarna fortsatte att gå, Jorden fortsatte att snurra. Jasper såg Annie varje dag, men de hälsade inte ens på varandra. Och plötsligt var det fredag.

  På väg hem från skolan fick Jasper ett sms. Gänget skulle träffas på kvällen. Nu hade allt lugnat sig, så de kunde festa. Det skulle tydligen vara en speciell fest i ett hus, ett bebott hus till och med. Det var inte ofta man hade fester i bebodda hus. Det berodde oftast på att ägarna inte precis vill lägga ut en massa pengar för att ett gäng ungdomar har förstört deras egendom.

  Jasper kom fram till adressen vid halv nio. Precis som han trodde var festen redan i full gång.

  Han letade sig fram till ytterdörren, och det krävde hela hans balans att ta sig förbi skorna och jackorna som låg utslängda i hallen. På vägen in möttes han av påtända kompisar, och han blev erbjuden både sprit och droger. Så de hade en sådan dag idag, nu skulle inget sparas, och även om man inte hade pengar så skulle man bli högre än ett höghus.

  Jasper fick ett par e i handen, och svalde dem med en klunk vodka. Han kunde känna ruset dunka genom kroppen, och alla hans hämningar släppte. Han var överallt, på borden, i sofforna, framför stereon. Och han var omtyckt, tjejerna svärmade omkring honom.

  Men när han var ovanför höghuset, innan han snabbt dalade ner igen, så kände han hur något punkterade honom. Han vände sig om och såg en blick som var vild och grön. En blick han kände igen, men inte riktigt kunde placera. En blick som sakta fick honom att sjunka ner mot jorden. Men han ville ju stanna kvar där uppe, ovanför höghuset.

  Han kunde känna hur hans kropp började darra, han började kallsvettas och hans käkar drogs ihop. Fan, nu var det över för den här gången. Han behövde mer, annars skulle han få en sån förjävlig abstinens... Men en stor del av folket låg utslagna på golvet, däribland killen som man oftast kunde få lite av.

  Han kunde nu se svarta prickar i utkanterna av synfältet som sakta tätnade, och hans ben var som spaghetti. Han var tvungen att sätta sig ner nu snart, annars skulle han svimma och slå i huvudet riktigt rejält i golvet. Det sista han ville var att vakna upp med blodtovigt hår och en stark polisficklampa lysandes i ansiktet.

  Han såg sig omkring, men det enda stället han kunde sätta sig på utan att riskera något var i soffan bredvid henne, hon med de vilda, gröna ögonen. Med en stor beslutsamhet att inte låtsas om henne gick han, aningen vingligt och satte sig bredvid henne.

  "Ser man på, lillen har abstinens och försöker ignorera mig...", mumlade hon innan hon drack en klunk ur sitt glas. På en smärtsamt hög nivå kunde han höra bubblorna som sprängdes när de dök upp till ytan.

  "Vad dricker du?" frågade han med en grimas.

  Hon såg på honom med höjda ögonbryn. "Detta? Åh, bara lite champagne jag hittade i ett skåp... Den är rosa! Vill du smaka?"

  Hon log och räckte fram glaset mot honom. Han skakade frenetiskt på huvudet och trodde att det skulle ramla av på kuppen. Hon skrattade, och det var som en porlande silverbäck.

  "Jag lovar, ditt huvud sitter fortfarande på dina axlar", försäkrade hon med ett leende.

  "Du har inte långt mellan glädje och ilska...", muttrade han buttert och lade armarna i kors.

  "Oftast inte, nej. Men nu tror jag snart att jag blir allvarlig...", sade hon och såg suckande ner i sitt glas med rosa champagne och bubblor. Sedan svepte hon allt på en gång. "But I'll let you know then. Och antagligen släpper jag dig med mig också."

  "Vad menar du?" frågade han med svag röst och med huvudet som sjunkit ner mot soffkanten.

  "You'll see", svarade hon med ett dystert leende.

  Han vaknade utav att någon kastade vatten i hans ansikte.

  "Vad i helve...?" började han, men avbröts utav att någon höll handen för hans mun.

  "Polisen", viskade hon i hans öra. "Kom."

  Han reste sig snabbt och var nära att falla tillbaka ner i soffan. När han hade återvunnit balansen följde han henne ut genom en dörr som ledde till baksidan och skogen.

  "Som jag sa, nu blev det allvar", sade hon när de kommit en bit in i skogen.

  "Men varför tog du med mig?" frågade han.

  Hon vände sig om och betraktade honom. "För att jag vet att du egentligen inte vill leva det livet."

  "Vad vet du om det? Känner du mig?" utbrast han och började gå genom skogen. Han var så trött på att alla trodde att de kände honom, men ingen fattade ett skit.