cutedoll

Kapitel 2 - Nyvändning

En dag i september var Jasper ute på stan. Det var fredag, och vädret var milt. Då träffade han på några av personerna i parallellklassen. De var riktigt påtända, kanske en av anledningarna till att de började prata med Jasper. De till och med bjöd honom på droger. Han tackade nej, som en ordentlig kille, och gick iväg. De började ropa och sprang efter honom. Han kände hur något stack till honom i låret. En utav killarna hade hoppat efter honom och lyckats trycka in en spruta i honom. Genast började drogerna verka, och Jasper kände sig som aldrig tidigare. Han kände sig lycklig.

  Efter den kvällen så började han vara mer och mer med killarna. Han fick droger, till en början gratis, men sedan var han tvungen att betala. Allt var så enkelt. Han mådde jättebra, och han behövde inte springa runt på stan och leta säljare när drogerna slutade verka. Han började till och med köpa droger i skolan. Han käkade piller, han tog sprutor, han rökte, ja, allt. Han provade på varenda drog som fanns till hands, och han blev aldrig riktigt nöjd.

  Sedan började han hänga med droggänget på fester, och där började han dricka också. Det var nästan som att ta droger, bara att man mådde ännu sämre dagen efter.

  Jasper började festa hejdlöst på helgerna, och på veckodagarna var han oftast ett vrak. Han brydde sig inte alls längre om vad Tobbe och hans gäng gjorde mot honom, och det fick dem att skada honom mera. Nu var det en vana att kalla till sig flera personer under en och samma bussresa, och de dagar som de åkte samma buss hem drog de ibland ut honom ur bussen på deras hållplats för att kunna slå ned honom. Men de slog honom aldrig tillräckligt för att han skulle hamna på sjukhus.

  Kain kom fram mindre och mindre. Det var en utav anledningarna till att Jasper tryckte i sig fler och fler droger, och drack mer och mer alkohol. Han ville inte att Kain skulle komma fram något mer!

  Jasper började tappa greppet om både tiden och skolan. Han betyg rasade ända ner i bottnen, och om han inte lyckades få åtminstone G i tre ämnen skulle han inte ens komma in på gymnasiet.

  När han insåg detta var det november. Då kom han på att han nog inte skulle lyckas reda ut allt till december, så han sket i det. Vafan, han hade droger att fly verkligheten med, varför skulle han behöva gymnasiet?

  Även hans föräldrar började oroa sig för honom. När de frågade honom vad som var fel så skrek han åt dem, att allt var deras fel, och att han hatade dem. De förstod inget, men började koppla att det hade något med hans nya vänner att göra. De hade blivit så glada när de fick höra att Jasper skulle ut på stan för att träffa gänget, för han hade så länge varit ensam. Men nu började de frukta att de inte var några bra kompisar åt deras son.

  De försökte till en börja att ge Jasper tider för när han skulle komma hem och så. Han sket totalt i det. Han kunde stå på trappen klockan fyra på morgonen och plinga på dörren. När de sedan gav honom utegångsförbud så klättrade han ut genom fönstret, och kom ibland inte hem på flera dagar. Inget hjälpte, Jasper fortsatte bara som vanligt.

  Droger, alkohol, fester, illamående. Droger, alkohol, fester, illamående. Alltid samma sak, som om han sprang i ett ekorrhjul och upprepade allt. Droger, alkohol, fester, illamående...

  Verkligheten slog honom aldrig. Man kunde visst dricka och knarka sig full utan att hamna på sjukhus eller dör. Det spelade inte någon roll hur mycket man gjorde av de båda, man stod utanför allt. Ingen i gänget råkade någonsin ut för något.

  Förens den där dagen. Dagen D.

  Det var en helt vanlig fredag, och Jasper hade inte varit hemma på hela veckan. Ikväll igen skulle han ut med gänget. Allt var planerat, de skulle först till den festen, kanske haffa några brudar, sedan skulle de vidare till nästa fest. De visste var de skulle hämta drogerna, och de visste att de skulle finnas alkohol på festerna.

  Allt gick som planerat. De hämtade drogerna, knarkade och stack till festen. Där raggade tre av killarna upp en tjej som de sedan gick ut i skogen med. Två av killarna kom tillbaka med stora flin i ansiktena, och de drog vidare till nästa fest. Som vanligt frågade inte Jasper var killen och tjejen tog vägen, han bara följde efter de andra killarna.

  På nästa fest fick de en massa alkohol. Musiken dunkade, ljuset pulserade och värmen var tryckande. Allt var helt underbart. Plötsligt stängde man av musiken, och någon började skrika något om polisen. Detta var Jasper också van vid. Han tog sig snabbt ut genom ett fönster och började springa mot vägen. När han kunde höra den hårt trafikerade motorvägen slog han av på tempot och började gå. Snart upplyste en skylt honom om att han var på väg åt rätt håll.

  Han gick, och när klockan började närma sig fyra och allt var kallt och fruset, och när bilarna hade börjat mattats av, kom Jasper fram. Som vanligt ställde han sig på trappen och ringde på hos sig själv. Som vanligt låg hans nycklar i hans väska hemma hos killen han sov över hos.

  Men nu förändrades något. Ingen kom och öppnade. Var hans föräldrar inte hemma? Nåja, han tänkte inte stå där och frysa, utan han gick runt till baksidan, där hans balkongdörr stod på glänt. Han klättrade osmidigt upp och gick in. Troligtvis var det hans mamma som lämnat dörren öppen. Hon brydde sig nog fortfarande om honom, och ville nog inte se honom sitta ihjälfrusen på trappen.

  Omtanken fick något att röras upp inom honom. Snabbt tryckte han ner det och lade locket på. Så snabbt att han inte hann identifiera känslan.

  Snabbt stängde han dörren och lade sig på sängen.

  På måndagen på väg till skolan satt Jasper med slutna ögon och huvudet lutat mot det kalla glaset. Men något fick honom att vakna upp från sina svarta avgrunder.

  "... Ja, de hittade dem i skogen, bara någon kilometer norr om staden. En kille som de misstänker tog en överdos, och en tjej som blivit våldtagen. Allt står här i tidningen. 'Femtonårig pojke och flicka hittade döda. I förrgår natt hittade en ung pojke och en ung flicka döda i en skog. Man misstänker att pojken tagit en överdos och dött, och att flickan blivit våldtagen och lämnad att dö. Flickan hade invärtes och utvärtes skador. Troligtvis hade hon försökt kämpa emot. Man utreder även om flickan kan ha blivit tvingad i sig droger. En källa inom polisen berättade att flickan hade flera sprutor i och runt underlivet. Källan anser även att om det inte hade varit så kallt så hade man kanske kunnat rädda dem båda.' Herregud, vad hemskt! Tänka att det kan hända så nära vår lilla, vackra stad..."

  Sedan slutade Jasper att lyssna. Han var tämligen säker på att pojken och flickan var två av de fyra som gick ut i skogen i lördags på festen. Nu hade verkligheten drabbat honom för första gången.

Kapitel 1 - Hur det allt började

Han gick som vanligt och satte sig längst bak i bussen. Och där satt som vanligt Simon, Tobbe och Jonas.

  "Nämen, här kommer ju bög-emon! Vi började tro att du skulle banga ut och gå till skolan!" ropade Simon, alldeles intill hans öra. Han reagerade inte ens. Han var van.

  "Vet du vad? Jag vill testa en ny sak...", viskade Tobbe i hans öra. "Hey! Blondieboy där borta!" Tobbe ropade och pekade på en kille som vände sig om. "Du, ja! Kom hit!"

  Den blonde killen reste sig tveksamt och gick bakåt mot Tobbe som log elakt.

  "Hejsan. Och vad är ditt namn?" frågade Tobbe.

  "Markus...", svarade killen.

  "Jaså, Markus... Vet du vad? Jag har ett litet uppdrag till dig", sade Tobbe med hånfull röst. "Sätt di här bredvid bögen, så där ja, och sen ska du slå till honom!"

  Markus såg förskräckt först på Tobbe och sedan på Jasper. Sedan höjde han handen, som skakade lätt, och slog till Jasper på axeln.

  "Nej, nej, du kan inte slå så svagt! Slå till ordentligt nu!" hetsade Jonas.

  Markus svalde ljudligt och slog sedan till Jasper på käften. Jaspers huvud vreds mot glaset, men slog inte i det. Han kunde känna blodsmak i munnen. Markus reste sig snabbt och halvsprang bort mot sin plats.

  Simon och Jonas låg nästan på bussgolvet och skrattade. Tobbe skrattade lite och mumlade något i Jaspers öra.

  "Detta var ju en rätt kul ny sysselsättning. Ses imorgon, bögjävel."

  Bussen stannade vid en hållplats, och Tobbe, Simon och Jonas började röra på sig. Med ungefär hälften av alla på bussen klev de av och började gå mot en skola lite längre bort. Jasper satt kvar, och kände hur hans käke började svullna lite.

  Efter ungefär tio minuter stannade bussen på nytt, denna gång vid busstationen. Jasper reste sig och gick mot dörrarna. Killen som hade slagit honom, Markus, syntes inte till. Jasper suckade och började gå mot sin skola. Personerna som skulle åt samma håll gick snabbt förbi honom och kastade rädda blickar mot honom. Inte undra på. Jaspers hår var färgat svart, och han hade svarta streck runt ögonen. Hans hy var blek och klar, och eftersom han inte ville vara ute i solljuset såg den även lite sjuklig ut. Som en cancerpatient som legat inne på sjukhuset alldeles för länge. Och antagligen så hade han ett stort blåmärke också, efter slaget.

  Nu visste han vad han hade att vänta sig varje morgon. Antagligen skulle Tobbe välja ut någon som på något sätt skulle mobba Jasper.

  Med denna tanke gick Jasper in i sitt klassrum och satte sig längst bak, vid fönstret, som vanligt. Ingen pratade med honom. Ingen såg åt hans håll. Allt var som vanligt. Inte ens lärarna pratade med honom längre. Det var inte hans fel att hans betyg sjunkit, för om han inte fick frågan så kunde han ju inte svara. Om han sade svaret rakt ut, när hans klasskompisar inte kunde svaret, fick han genast sig en avhyvling. Alla hade blivit så kalla mot honom.

  Skoldagen flöt förbi som vanligt. Han hade varit inne på toaletten på lunchrasten och kollat sin käke. Ett cirkelformat blåmärke hade trätt fram, och den rödaktiga färgen hade börjat bli lite blåsvartaktig. Han hade suckat ännu en gång, sedan gått ut från toaletten för att äta.

  Som tur var så åkte inte Jasper samma buss som sina mobbare hem. Inte heller Markus åkte den bussen, så Jasper antog att han gick på samma skola som Tobbe och hans gäng.

  Nästa dag när Jasper klev på bussen så satt Tobbe, Simon och Jonas på sina vanliga platser, och Jasper satte sig på sin vanliga plats. Denna gång ville Tobbe experimentera ännu mer, så han kallade på en tjej vid namn Emma istället. Hon satte sig nervöst bredvid Jasper som förstrött såg ut genom fönstret. Tobbe gav henne ordern, så Emma nöp till Jasper på armen. Han ryckte till lite, och det fick Simon att ramla av sättet. Sedan hoppade Tobbe och gänget av, och Jasper åkte iväg för att sedan själv hoppa av och gå till skolan.

  Han gjorde samma sak på lunchrasten som föregående dag; gick in på toaletten och granskade sitt nya blåmärke. Det hade redan blivit blåsvart, alltså skulle det inte vara kvar så länge. När han rullade ner ärmen på sin svarta tröja kunde han inte undgå att kasta en blick på det svagt rosaröda ärren. Det fick honom att minnas rakbladen som låg i en speciell låda därhemma. Och Jasper visste att han skulle plocka fram dem senare på kvällen, för att skära ut sin smärta.

  När klockan slog ett låg Jasper i sin säng. Det var mörkt utanför fönstret; man kunde inte ens se stjärnorna. Han låg och log upp i taket, och hans andhämtning var tung. En enda tår rann nerför hans kind. Hans nakna armar var uppskurna. Rött blod pulserade ut från de hundra såren, och lade sig i stela blodkakor. Han skrattade, och kunde inte sluta. Han var tvungen att pressa kudden mot munnen för att inte väcka sina föräldrar. När klockan slog två låg han fortfarande där med kudden över munnen, men han hade slutat skratta. Han var så trött, men han kunde inte sluta sina ögon och sova. Istället reste han sig upp och klev ur sängen. Sedan gick han in på sitt badrum och började spola iskallt vatten över sina sår. Det sved, men det var en härlig, ljuv känsla. Han såg sig i spegeln. Hans ögon var uppspärrade och klara, och hans mun var uppdragen i ett litet leende. Ärligt talat så skrämde han sig själv, och det fick honom att le bredare.

  Det var inte Jasper i spegeln längre. Nu var det istället Kain som stod där och log. Log brett och skrämde den lilla pojken Jasper som gömde sig långt därinne i kroppen.

  "Hahaha... Du vet att inte kan stänga in mig. Jag kommer alltid ut för eller senare. Din dumma lille pojke", viskade Kain med blänkande tänder som syntes i hans clowngrin. Jasper skakade och blundade hårt. Snart kommer Kain att försvinna. Bara morgonen kommer. Då försvinner Kain med natten. Kain, mörkrets prins.

  Och visst gjorde han det. När det duvgrå ljuset letade sig in genom fönstret så försvann Kain. Jasper låg i sängen och skakade som om han hade frossbrytningar.

  'Ta dig samman!', tänkte han. 'Snabbt, ta dig samman! Detta är inte första gången, för Guds skull!'

  Tillslut lugnade han ner sig, och när klockan ringde halv sju, så skakade Jasper inte längre. Han kunde höra hur Kain skrattade, och han visste att han skulle släppa ut honom snart igen. Det gjorde han alltid.

När bussen kom stod Jasper där som vanligt. Allting var som vanligt. Den nya misshandlingen hade blivit en vanlig sak. Jasper kunde se rädslan i deras ögon. De ville egentligen inte skada honom, men de visste vad de kunde råka ut för om de inte lydde. Alla kände till Tobbe och hans gäng. Till och med de vuxna var rädda för dem. Men inte Kain. Jasper var rädd för dem, men inte Kain. En gång hade Kain brutit sig fri och gjort uppror mot Tobbe. De fick Jasper ångra bittert dagen därpå. Därför höll han alltid Kain i schack när han satt på bussen, eller någon gång träffade på Tobbe och hans gäng. Aldrig mer skulle han göra uppror.

Hihi, mitt 21 inlägg :D *dansar en fånig liten dans* Men, back to bueisniss... (kan inte stvav, o vafan lix? XD ) men, på speciell begäran av en av mina underbara kompisar (puss på dig, du vet vem du är ;) ) så ska jag nu lägga ut några kapitel på vad jag hoppas kmr bli en bok tillslut^^ meen, ska inte hålla er på sträckbänken längre^^ (jag använder inte aaalls men mkt...) so keep on reading, sen är ni välkomna att kommentera ;)